Depression. Något jag lidit av till och från sedan jag började nian. Det är svårt när man förlorar någon som är så nära en. Glad, pratsam och kaxig skulle nog de flesta beskriva mig som, vilket jag fortfarande är.. på utsidan. Men insidan ändrades. Den flickan som älskade skolan och fortfarande ville gå trots att hon var sjuk, försvann. Vet ni varför jag älskade skolan? Jag älskade att vara ambitiös och vara omringad av vänner. Men den personen försvann. Det finns inte en dag jag inte kollar mig själv i spegeln och undrar vart alla mina drömmar flög iväg, inte en dag har gått och jag undrat vart den ambitiösa flickan tog vägen. Inte en jävla dag. Och ibland undrar jag, kommer det bli enklare med tiden? Antaligen inte. Inombords är det en röst som säger att det kommer bli okej, men nej, det kommer inte att bli okej.

 

Grejen är att det behöver inte vara okej. Man kan bryta ner. För den muren jag hade jobbat så hårt med att bygga upp inom mig, rasade ner. Alla helgerna jag låg i sängen och bara inte orkade ta itu med verkligheten, alla de dagarna jag spenderat framför datorn bara spolat igenom tv-serier, alla de timmarna jag kollat mig i spegeln och önskat att jag hade lusten att träna. Det tar tid och det kanske aldrig läker men den muren kommer jag jobba på någon dag igen, när jag känner för det.

 

Jag lider av grov depression för min förlust, för min skola, för min klass. Mina mål va höga när jag precis hade fått mitt brev om att jag blev antagen in till Falkenbergs Gymnasium. Men jag slutade sträva efter mina mål när jag började inse att jag inte trivdes. Man trivs inte alltid. Antingen gör man någonting åt det eller så skyller man sig själv som min kusin brukar säga. En sak är säker. När det nya året väl börjar skiter jag fullständigt i vad alla tycker och tänker och bara gör som jag vill. För, för en gång skull ska det handla om mig.